Skrönor och anekdoter

Skrönor och anekdoter

Cavall och Cavalls stig

Jag har försökt nysta lite i diverse ”skrönor” som med tiden tycks ha blivit sanningar. Det gäller historier om några original, namngivningen på vissa hus och vägar. Bland dessa finns historien bakom Cavalls stig. Det är en rolig historia först publicerad i Hallandsposten 1967 som sedan återgiven av flera. Så även i boken ”Gatunamn i Halmstad”. Tyvärr hittar jag inget stöd i kyrkböckerna eller i folkräkningarna att det någonsin har funnits någon Cavall/i eller Kavall/i boende i Harplinge församling, eller ens i Hallands län. Men, när jag läser ”Haver du sett Haverdal?”, återges på sid 58 i avsnittet om stenindustrin, ett brev från 1888 där en ”Kavall” omnämns i samband med försäljning och transport av sten. Jag skulle gärna försöka räta ut frågeteckning kring Cavall även om det riskerar att förstöra en god historia.

Johan Artur Eugen Cavalli född 1852 i Göteborg och dog i Köpenhamn 1930. Bokförd i Sv Gustafs kyrka Köpenhamn och bodde Schegels Allé 9, 3v. Han står som ”fd handlande” (dvs affärsman).

Mycket av stenen från Haverdal skeppades just till just Köpenhamn. Kavall/Cavalli var möjligen en affärsman som köpte stenen av skepparen Lars Olsson från Råå efter den transporterats från Haverdal till Ålborg och Köpenhamn. Klarhet lär vi kanske aldrig få men Johan Artur Eugen Cavalli, född 1852, kan vara en trolig kandidat till vägnamnet.

En historia (vilken tycks härstammar från intervju med Hans Floderus, Ankerbyn, 1996) handlar om att Cavall istället var en ”ryttare”, en samtida benämning på en ”husar”, som var begravd uppe på Skallen. I centrala soldatregistret som upptar alla Sveriges tidigare indelta soldater finns 6 soldater med namnet Cavalli, dock ingen ryttare/husar och alla boende i Södermanland eller Kronoberg. Det förefaller även uteslutet att en person i modern tid skulle ha begravts utanför en kyrkogård.

”Kalven” och ”Kalvalyckan”

De knapphändiga uppgifterna om torparen ”Kalven” boende på ”Kalvalyckan” härrör från en artikel i HP den 7 september 1967 där förre folkskolläraren Bror Ericsson berättar barndomsminnen från Haverdal. Bror Ericsons minnen har återgivits i tryckta skrifter av bl a Lars Augustinsson och Inger Rading Magnusson. Även i boken ”Gatunamn i Halmstad” återges historien om Kalven och Cavalls stig. Jag har i församlingsböckerna försökt finna vem ”Kalven” kan ha varit och var han har haft sin bostad. Nu får man kanske ta uppgifterna från en då  80-årig man som enligt egen utsago berättar vad han minns om vad som tilldrog sig 1895, när han var 8 år, med en nypa salt.

Utifrån berättelsen ska ”Kalven” ha varit en torpare på mark som Haverdalsbonden Lars Mattsons Erik ägde. Om detta stämmer bör han varit boende någonstans på Lars Mattsons Eriks Harplinge no 4:15 Västergård. Tyvärr finns inget passande ”torp” på den fastigheten. Det finns heller inte enligt FB någon passande person/familj skriven på fastigheten.

En person som möjligen kan komma i fråga är Johan Peter Arvidsson, f. 1844, d. 1918. Han som står som torpare under Harplinge Västergård i folkräkningen 1910. I Tidigare folkräkningar 1880, 1890 och 1900 står han som husägare, likaså i FB. Den oklara ställningen kan kanske komma sig av att han enligt Bror Eriksson inte utförde några dagsverken hos markägaren Axel Mauritz Erikssons.

I FB står han som ”husägare” 1891-96 utan närmare geografisk precisering. I efterföljande FB står han fortsatt skriven på Harplinge no 4 Västergård men under rubriken ”Ekmosse afs fr Plönninge”. Efter Johan Peter Arvidssons död 1918 säljer markägaren Axel Mauritz Erikssons hela fastigheten 4:15 (”Kalvalyckan”?) till Johan och Beata Ryberg som år 1919 får lagfart på fastigheten. På så sätt stämmer det hyfsat tidsmässigt.

När man studerar HEK24 finns i så fall endast tre ställen på fastigheten 4:15 där ett torp kan ha legat. Det är de delar av kartan som är grönmarkerad som trädgård. I nordvästra hörnet finns ett hus som nyuppförts av kustroddaren Carl Stefansson 1903.  I mitten finns ”Kristineberg” som nyuppförts 1901 och längst österut finns ett mindre hus som sedermera stenhuggaren Torsten Vingren med familj flyttar till 1932.  Där bor dock enligt FB två andra familjer under perioden 1889-1898. Möjligtvis skulle ”Kalvalyckan” då kunna ha varit en föregångare till Kristineberg eller alternativt det 1903 av Stefansson nyuppförda huset i nordvästra hörent av 4:15.

Om ”Kalven” nu kan identifieras som torparen/husägaren Johan Peter Arvidsson f. 1844 i Harplinge så var han gift med Severina Persdotter f. 1845 i Kvibille. De hade fyra barn: Amalia Augusta f. 1875, Johan Birger f. 1879, Tekla Josefina f. 1882 och Karl Albert f. 1885. Vem av sönerna som står som förebild för skrönan om ”Kalvapågen” (som skulle ha bytt namn till Cavall) är inte känt.

Ett exempel på att ungdomar förr i världen inte visste vilka som bodde var och vad de hette är Kustvaktarbostadens läge. Det illustrerar även hur snabbt faktiska förhållanden faller i glömska när historien inte skrivs ner.

Gunnar Kildén har i sina minnen från 1930-talet ingen kunskap om varifrån Kustvaktsvägen fått sitt namn utan antar att det är kustvakten Ingemanssons närbelägna stuga (på Laxavägen) som gett upphov till namnet. Gunnar Kildén benämner olika familjemedlemmar Ryberg som Rydberg. Ingrid Rading kallar istället ”Furuberg” i Gummes Backe för kustvaktarbostaden, troligen därför att någon av hennes uppgiftslämnare vill minnas att en kustvakt Karlsson bott där (som egentligen var kustroddare och som endast hyrde en av lgh i huset under 2 år på 1930-talet.)

Alice Poussineau

I Haverdal har de genom åren bott ett antal författare och konstnärer. Alice Poussineau, född Conilton, var en av dessa konstnärer. Född 1905 i Stockholm, död 30 december 2001 i Haverdal.

Alice gifte sig 1933 med den franske marinflygaren Bernard Poussineau som omkom 1935 i en flygolycka under tjänstgöring i Brest och lämnade Pouisineau ensam med dottern, Maryse Monique, född 1933. (Dottern Maryse var en kort period gift med den i Haverdal välkände Calle Nyblom, f 1935, och de fick en dotter).

Som tidigare påpekats ”förbättras” ofta historierna i Haverdal och för Alice del på så sätt att maken Bernard skulle ha skjutits ner av tyskarna under kriget. En historia som l än idag återberättas som sann.

År 1950 byggde Alice Poussineau ett hus mitt emot pensionat Jättastuan på Haverdalsvägen 4. Hon var permanent boende i Haverdal från 1970 fram till sin död 2001, och är begravd på Harplinge kyrkogård.

Alice var en färgstark kvinna. Gunnar Kildén som bodde granne med henne berättar om många glada kalas hemma hos henne men även om schismer och konflikter med grannar.

Med stigande ålder lär Alice blivit ovän med de flesta och höll sig mest inomhus. Hon blev gammal och skröplig. Till slut släppte hon bara in och tog bara emot hjälp av grannen Karin Smedgård.  Underhållet av det mycket unika och fina huset blev eftersatt och är nu efter flera försäljningar rivet.

Neptun av Bremens strandning

Under åren 1885-1939 förliste 31 fartyg mellan Stensjö i norr och Ringenäs i söder. Det sista fartyget i den raden var det tyska lastfartyget Neptun av Bremen på 727 bruttoton.

På förmiddagen den 30 dec 1939 strandade Neptun i mycket dåligt väder på revet nedanför Jättastuan. Besättningen räddades av livräddningsbåten från Torekov som efter 6 timmar gång i det hårda vädret kom fram till haveristen. Några av besättningen hade då fått förfrysningsskador och vårdades senare på lasarettet i Halmstad innan de for hem till Tyskland.

Martina Svensson (dotter till den 1921 avlidne kustvakten Johan Ryberg) drev sommartid pensionatet ”Sjöstugan” på Haverdalsvägen 37. Martinas make, skepparen Oskar Svenson, som var hemma i Haverdal under vintermånaderna, skriver i sina memoarer att pensionatet fick öppna upp då kaptenen och styrmannen från Neptun med flera bodde hos Oskar och Martina vintern 1940. ”Kapten och styrman flyttade hem till oss och bodde här. Kapten en månad och styrman 14 dagar. Hit kom också ombud för försäkring, bärgningsbolag och mäklare. Alla samlades här hos oss, så här talades flera språk. Jag fick tjänstgöra som mellanhand och rådgivare. Martina som hotellvärdinna. Tyskarna hade full inackordering här hos oss.”

Fartyget som var lastat med bergsalt var på väg till Norge blev till ett vrak som ännu i slutet av 1950-talet var synligt ovanför vattenytan. På 1960-talet bärgades resterna under vattnet.

Förlisningen var en dramatisk historia som det gärna berättades om i Haverdal. Historien ”förbättrades” även med tiden. Som barn på 1960-talet fick jag av en granne höra att fartyget varit lastat med livsmedel till de tyska trupperna i Norge och att svensk militär satt ut beväpnad vakt för att förhindra plundring av lasten. Men också att ”under varje sten nere på stranden kunde man hitta undangömda ägg och konservburkar från fartyget”. Vän av ordning måste ju dock påpeka att några tyska trupper inte fanns i Norge förrän efter angreppet den 9 april 1940 och att lasten enligt samtida tidningsuppgifter bestod av bergsalt.

Pansarskeppet Äran

Ett annat fartyg som efter 1939 förlist mellan Stensjö i norr och Ringenäs söder är pansarskeppet Äran, sjösatt 1901. Äran var 88 meter långt, 15 meter bred och hade ett djupgående på 5 meter, och hade ett deplacement på 3735 ton Fartygets huvudbestyckning bestod av två stycken 21 cm kanoner m/98B i var sitt torn belägna på för- respektive akterdäck.

Vid utbrottet av andra världskriget hade Äran inte varit rustad på 6 år och teknikutvecklingen hade sprungit ifrån fartyget. (Luftvärnet var mycket omodernt, och det övriga artilleriet hade mycket kort räckvidd. Fartyget bedömdes dagtid inte kunna besvara eld på avstånd över 9 000 meter och nattetid endast 2 500 meter. I kombination med att Ärans maximala fart var 16 knop, gjorde detta att fartyget kunde upphinnas och förstöras av i stort sett samtliga tyska och ryska örlogsfartyg i Östersjön. )

Äran klassades därför 1942 ner till logementsfartyg. 26 år senare, 1968, sjönk Äran utan för Särdal under bogsering till Göteborg för att skrotas.

Äran ligger på 30 meters djup, 18 kilometer rakt västerut från Särdal. Koordinaterna för platsen är 56°44′34.2″N 12°19′38.4″Ö .

Det måttliga djupet (30 m) möjliggör att vraket kan nås med konventionell dykning. Men mig veterligen har ingen gjort någon nedstigning till vraket.