Vad var Haverdal det för ort runt förra sekelskiftet? Av minnesskrifter och samtida tidningsartiklar framträder bilden ett relativt fattigt nybyggarsamhälle där alkoholproblem var betydande och det fanns sociala spänningar mellan olika grupper på orten.
Bilden av Haverdal i dåtidens tidningar
I tidningsurklipp kring förra sekelskiftet där Haverdal omnämns kan man läsa notiser om auktioner, föreläsningar, kommunala beslut men mest om olyckor, skadegörelse, stölder, fylleri- och misshandelsdomar, men även om allvarligare brott som arsenikförgiftning och mordbrand. Många notiser rör misshandel i kombination med fylleri. Handlaren Dalstrands ölutskänkning (belägen vid nuvarande Klövervägen) omnämns i nedanstående rapporter om en misshandelsdom 1891. I Tidningen Halland kan läsa snedanstående artiklar:
”De yngre stenhuggarna i Hafverdal, hvilka genom den nyligen timade våldsbragden därstädes ådragit sig den allmänna uppmärksamheten, hafva sedan länge bedrifvit en del ofog och pojkaktigheter. Växande säd lär ha blifvit nedtrampad, frukt i trädgårdar borttagen, köksväxter uppryckta och förstörda, fredliga menniskor oqvädade och ofredade o.s.v. Det är icke förtidigt, att en damm sättes härför. Hittills har man låtit okynnet passera oanmärkt, för att slippa värre obehag. Nu hoppas man i den allmänna säkerhetens intresse, att fridsstörarne skola få välförtjänt näpst. Här som alltid spelar rusdrycken sin roll. Från en närbelägen ölhandel reqvireras stora qvantiteter öl, hvilket inmundigas så länge man förmår svälja. När så berserkalynnet stigit till nödig höjd, beger man sig ut på bragder och äfventyr. Det skulle nog vara en välgerning, såväl för dess ynglingar som för deras grannar, om den ifrågavarande ölhandeln blefve stängd.
Vid Gullbrandstorp sysselsättes äfven ett antal stenhuggare. Der är dock allt fredligt och tyst. Men så äro också de flesta af dem – goodtemplare.” (Anm. I Gullbrandstorp fanns enligt folkräkningen år 1900 31 stenhuggare.)
Den våldsbragd som artikeln refererar till kan man läsa om i flera artiklar i lokalpressen samma månad:
För misshandel häktades ”stenhuggaren Josef Bernhard Svensson Fellgren som skäligen misstänks att med en kastad sten tillfogat pigan Hanna Johansson i Havferdal ett svårt slag i hufvudet.”
”Lördagen den 25 juli hade han i sällskap med flera stenhuggare besökt Dalstrandska ölstället och der förtärt öl, hvarefter hemma hos en stenhuggare åtskiligt brännvin inmundigats. Slutligen hade mellan kl 10 och 11 på aftonen en del af sällskapet kommit till landbrukare Jacob Nilssons trädgård och flera ingått i densamma.”
I en annan artikel från 29 juli kan man läsa att ”landsfiskalen Johan Fredrik Rydell till länsfängelset härstädes införpassade stenhuggaren Josef Bernhard Fellgren”. ”I en trädgård hade han plockat frukt, och då att pigan Hanna Johansson tillrättavisats härför, hade han kastat sten på henne, så att hon blef sjuk och måste intaga sängen”.
Slutligen kan man den 20 aug läsa
”För misshandel, bestående uti att medels en kastad sten ha tillfogat en piga i Hafverdal vid Halmstad ett sår i hufvudet” döms Fellgren till ”3 månaders fängelse, jemte ersättningar, däribland 24 kr för läkarvård m. m. till målegarinnan.”
En annan notis om misshandel och fylleri med anknytning till Hafverdal är från året därpå 1892
”Af samma åklagare vore tilltalade Carl och Johan Jakobsson i Hafverdal och drängen H. Persson i Fjellaregård, för det de den 16 april å vägen vid Harplinge misshandlat stationsinspektor Edw. Nilsson i Harplinge och ett yngre postbud från Fjelldalen. Det utrönes och erkändes, att Carl Jacobsson ryckt tyglarne från det körande postbudet samt gifvit stationsinspektoren två örfilar. De andre hade hållit sig mera passiva. Persson och Carl Jacobsson hade vid tillfället dertill varit berusade.”
Anklagelser om mordbrand i Hafverdal 1879
I februari 1879 brann byggnader och handelsvaror tillhörande lanthandlaren Karl Johan Svensson, f 1842. Han var skriven på H7 Enelyckan. Svensson blev snabbt misstänkt och senare häktad för mordbrand då han med ortsbor redan innan branden diskuterat möjligheten att hans byggnader skulle börja brinna. Anklagelserna mot honom prövades både i häradsrätten och i hovrätten. Svensson frikändes för mordbranden 1879 men blev dömd för bedrägligt förfarande ”-enligt eget erkännande – gjort sig skyldig till, ithy att han haft två bolag, Svea och Getinge m fl. socknars brandstodsbolag, yrkat ersättning enligt förteckningar, om hvars riktighet han ej öfertygat sig. Dessa förteckningar äro också behäftade med flera felaktigheter. Så t. ex finnes der upptaget mera än hvad som under branden förstördes o.s.v.”
Pga av misstankarna och de bedrägliga ersättningskraven vägrade Brandstodsbolagen betala ut någon ersättning och Svensson stämde därför 1880 bolagen i häradsrätten som dock ogillande stämningen och ”förpliktade honom att med kr 182:80 ersätta svarandenas rättegångskostnader.”
Lanthandlaren Svensson flyttade från Haverdal 1882 till Grimmared men han drabbades även där av eldsvåda. Tack vare söktjänster på internet (kombinationen Hafverdal och mordbrand) kan man idag hitta nedanstående notis upp från 1888.
”Eldsvåda ödelade natten till i Fredags en ladugårdsbyggnad i Grimared, Marks härad, tillhörig Karl Johan Svensson (förr boende i Hafverdal, Harplinge s:n, Hallands län).” ”Det nedbrunna var försäkrade i Elfsborgs brandstodsbolag, hvarest även manhuset med deri befintlig lösegendom är assureradt.”
Arsenikförgiftning i Skintaby 1892.
Hemmansägare August Andreasson i Skintaby ransakades i cellfängelset i Halmstad för att ”lagt pulveriserad arsenik i en kaffekittel med qvarvarande sump. Sedan å kittelen kaffe påföljande söndag kokts och förtärts” av svärmodern Agneta Bengtsdotter, hennes son Johan Eriksson och svärsonen stenhuggaren M Fellgrens i Haverdals ”båda minderåriga barn insjuknade de alla i tydliga förgiftningssymptom, och afled påföljande tisdag den 3 år gamla och 11 månader gamla Ester Fellgren”.
Vid förhör uppgavs att den tilltalade sagt. ”Vad hade barnen där att göra?” men August Andreasson nekade och blev frikänd.
En snatteridom 1885
”Å stortorget antastades i lördags af polisen båtmanshustrun Dahl från Båtsmantorp under egendomen Hafverdal i Harplinge socken såsom misstänkt för att ha stulit de i hennes korg befintliga varorna bestående af kött, fläsk och ister m. m. Vid med henne anstäldt polisförhör erkände hon sig skyldig. 5 egare till hvardera sin del af varorna anmälde sig, och uppgav hon som motiv, att hennes man drack upp penningarna så att hon såg sig nödsakad att på detta sätt förskaffa dem lifsmedel. Hon dömdes i dag att för första resan snatteri böta 25 kr.”
Haverdal och alkoholen
I olika minnesskrifter uppges att alkoholproblemen var stora i Haverdal i slutet av 1800-talet. I första hand ska det ha varit ungkarlarna i Haverdal som drack. De gifta männen var måttligare. Brännvinet kunde dock köpas utan restriktioner fram till motbokens införande 1915. Därefter var inköpen begränsade till mellan 1 till 3 liter i månaden.
Stenarbete var ett tungt arbete. Man arbetade långa dagar så länge man orkade och sov sedan.” Ett undantag var om julen. Då arbetades det ett par månader innan från tidigt på morgonen till sent på kvällen i lyktljus, detta för att skaffa extra pengar till jul. ”Ett par dagar innan jul hyrde de en som med häst och vagn körde till Halmstad för att köpa deras julbrännvin. Skjutsen kom hem med, som jag tyckte, stora tunnor. men det var troligtvis bara 50 liter i var tunna. ” (!)
Sedan delades brännvinet upp i brännvinskuttingar på en 10 till 15 liter och blev inget arbete utfört förrän efter trettondagen. Det var deras semester. I vanliga fall gick de och hälsade på varandra under tiden som de höll fritt. Vid dessa tillfällen kom kuttingarna fram. När de sedan började arbeta igen var det slut för de flesta. Sedan var det att börja arbeta igen och invänta nästa julhelg. Detta var det sista året (1914) det gick att köpa hem julbrännvin kaggevis. Nästa år kom motboken till och då blev det slut med den seden.
Till saken hör att stenhuggarna även delvis fick betalt i brännvin för utfört arbete vid lastning av sten på skutorna.
”Stenen skulle ros ut i pråmar och langas ombord på skutorna. Det var ett ansträngande arbete, som skulle gå så fort som möjligt då det var osäkert för skutorna att ligga på öppna kusten. De började i vanliga fall mycket tidigt på morgonen och den första pråmen skulle ha en flaska brännvin med sig iland. (från fartyget) Sedan kom det flera under dagens lopp, och när de var färdiga fram på eftermiddagen, skulle de ha två flaskor för att gå hem till någon och dricka ur dem.”
Nykterhetsrörelsen i Haverdal
Som på många andra platser växte dock en nykterhetsrörelse fram i Haverdal. I en artikel i tidningen Halland 28 november 1895 framgår att en loge av Nationalgodtemplarlogen ”Hoppets ankar” bildats vid ”stenhuggeriet i Hafverdal” och att Kustvakten Johan Ryberg blev dess första logedeputerad. Medlemsantalet vid grundandet uppgavs till 26 personer. (Nationalgodtemplarorden, NGTO, var en kristen gren av godtemplarorden som bildades 1888 av avhoppare från IOGT). Att just herr kustvakten blev en ledare inom nykterhetslogen kan ha bidragit till att ge logen en viss status på den lilla orten Haverdal. (Men samtidigt kanske det bidrog till att öka spänningarna mellan kustvakten och den brännvinsdrickande delen av befolkningen.)
Verksamheten i logen ”Hoppets ankar” tycks ha kommit igång direkt. Under tillkännagivanden kunde man i tidningen Halland redan på nyårsafton 1895 läsa att en
”Muntrationsfest med nykterhetsföredrag anordnar logen Hoppets ankar i Hafverdal i J E Rybergs bostad fredagen den 30 jan 1896 kl 5 e. m. Allmänheten inbjudes. Kaffe serveras. Entré 25 öre.”
I mars samma år framgår av en tidningsnotis att Grundlogen nr 656 bytt namn till Hoppets Stjärna. I tidningsnotis från 8:e april kan man läsa:
” – En anslående nykterhetsfest afhölls annandag påsk i Hafverdal af logen Hoppets Stjärna av Nationallogen. Föredrag hölls af K. G. Salomonsson från Halmstad. Söndrums stenhuggeriarbetare- sångförening medverkade med flera sångnummer, vilka mottogs med lifligt bifall. Festen var besökt af omkring 100 personer. Några stycken bacchihjältar hade visserligen infunnit sig, troligen i afsikt att störa festen, men tack vare nykterhetsvännernas på en gång hofsamma och energiska åtgärder, blef deras väntade skadeglädje föga eller ingen, skrifver en medarbetare.”
(Anm. Fantastiskt att Söndrums stenhuggeriarbetare hade en egen sångförening. År 1900 fanns det 208 stenhuggare i Söndrums församling att jämföra med 172 i Harplinge församling – varav 52 bodde i Haverdal.)
Tyvärr har jag inte hittat fler uppgifter om logen Hoppets stjärna. Men känt är att en annan nykterhetsloge ”Godtemplarlogen Torgny Framåt” 1934 -35 ägde och drev Sommarhemmet (Harplinge Västergård 4:8 och 4:9).
I församlingsboken benämns fastigheten Harplinge 4:65 med adress Haverdals fågelväg 4 (senare Haverdal 18:52) som Godtemplargård hus och tomt och där var Hening Ragnar Jönsson f 1901 skriven mellan 1933 och 1945.
Sociala spänningarna inom den lilla orten Haverdal
Olika minnesskrifter skriver om spänningar mellan olika grupper i det lilla samhället.
John Nordin skriver att avundsjukan mellan den gamla jordbrukande befolkningen och de nyinflyttade stenhuggarfamiljerna. (Jordbrukarna hade mestadels naturahushållning och ont om kontanter. Stenhuggarna hade kontanter men ont om mat). Bror Eriksson skriver om slagsmålen mellan skolungdomar från de två grupperna. I hembygdsboken skriver Hjalmar Bengtsson om spänningen mellan stenhuggarna och drängarna.
I tidningsnotiser kan man läsa om konflikterna mellan ”bacchihjältarna” och nykterhetsvännerna men även mellan berusade ungdomar och ”fredliga menniskor” som utsätts för ofredande.
Vi får komma ihåg att det i det dåtida Haverdal inte fanns någon polis att tillgå. Vittnesmålet att även socknens fjärdingsman i tjänsteutövning kunde bli misshandlad ”av de vilda stenhuggarna” indikerar att Haverdal runt förra sekelskiftet var lite av ”vilda västern”.
Gunnar Kildén skriver att ”fiskarna” var misstänksamma mot ”tullarna” och efterlevande till kustvakten Rinaldo påpekar att kustvakten inte var populär bland de ”brännvinssmugglande fiskarna” i Särdal. Ernst Hallberg skriver att mycket vrakgods stals nattetid. ”Tullarna kunde ju inte övervaka alltid, fast de var tre stycken på den tiden, som alla var förlagda på Skallen. De vågade för övrigt knappast ingripa, då stenhuggarna inte var så goda att tas med. Mycket virke bars hem på nätterna och gömdes”.
”Tullarna räknades mest som ett slags ohyra, som inte utförde något riktigt arbete, utan bara gick och latade sig och fiskade för egen del.”
Haverdal ”en efterbliven ort med fattiga fiskare och bråkiga stenhuggare”
Lars Augustinsson skriver att i Harplinge ansågs Haverdal på 1920- och 1930-talet ”som en efterbliven ort med fattiga fiskare och bråkiga stenhuggare”. ”Särskilt på lördagarna när dom fått ut sin lön var stenhuggarna vilda och oregerliga. Då kunde det gå livat till – allrahelst om någon utsocknes uppenbarade sig, dessutom med en halvliter. Ett uppfriskande slagsmål var då inte långt borta.” Likaså skriver Hjalmar Bengtsson i hembygdsboken att stenhuggarpojkarna var fruktade slagskämpar och ”slagsmål i gamla stilen voro ett mycket uppskattat folknöje.” ”Och på den tid, då stenhuggeriet florerade uti Skallens berg, syntes lejonparten bland stenhuggarna motsett lördagsafton och söndagen, då de fingo tillfälle att om icke alltid klå så åtminstone skrämma drängarna och ta flickorna från dessa.”
Gustaf (Johansson) Fimmerstad, född 1885 och uppvuxen på ”Storegård” mellan Haverdal och Harplinge, skriver i sina memoarer 1949 att Harplinge sockens valda fjärdingsman, som bl a hade till uppgift att driva in skatter och delge stämningar, ibland blev misshandlad av ”de vilda stenhuggarna i Haverdal” när han uppsökte dem i något ärende. Med dagens terminologi skulle Haverdal runt år 1900 troligen ha klassats som ett ”särskilt utsatt område”, dvs med ”låg socioekonomisk status” och ”svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag”.
Även Lars Augustinsson far Knut, som härstammade i flera generationer från Rävinge och Harplinge, menade att i seklets början var den allmänna uppfattningen i Harplinge att ”Haverdal var en orolig plats som ordentliga medborgare borde undvika”. Knut var ändå bland de första som 1927 byggde en sommarstuga i Haverdal på mark han köpte av kustvaktsänkan Beata Ryberg.
Det finns dock även andra uppfattningar om befolkningen i Haverdal. Margit Dahmén skriver i sin uppsats om Haverdal: ”Stenhuggarna var i allmänhet skötsamt folk. Ett genomgående drag var ordning och reda.” Ett par äldre Haverdalsbor har även till mig hävdat att Harplingeborna var minst lika goda kålsupare som Haverdalsborna vad gällde alkohol och slagsmål.
Sommargästernas uppträdande
Harplingeborna förstod sig inte på strandbad. Prästen i Harplinge försökte t ex tala förstånd med sin organist, musikdirektören Oskar Melander, som tillsammans med sin familj gärna åkte till Haverdal och bada. I Hembygdsboken skriver Hjalmar Bengtsson att organisten hyrde sommarbostad av kustvakten Ryberg. Men att sommartid ”bosätta sig i det fattiga och gudsförgätna Haverdal” var dock en sensation. ”Och man började verkligen på fullt allvar undra, om det stod rätt till i huvudet på den gode musikdirektören”.
Men sommargästernas uppträdande och rättskänsla var heller inte utan skavanker. Lars Augustinsson skriver öppenhjärtigt och utan skamkänsla i ”Mitt Haverdal” om de stora friheter som han och vissa andra sommargäster togs sig gentemot de fastboende i Haverdal. Lars sågade t ex olovandes i skydd av mörkret genom åren återkommande ner både träd och grenar på de fastboendes tomter för att få bättre havsutsikt. Styrelsen för den nybildade tennisföreningen, med flera välsituerade sommargäster och där Lars A var ordf., skövlade 1959 en skogsplantering på den plats där de ville ha en tennisbana, även detta i skydd av mörkret: ”med Bengt Gabrielssons hjälp drogs plantorna upp en sen kväll.” ”Markägaren (anm. lantbrukaren Assar Jönsson) blev givetvis upprörd och enligt ryktet skulle skadegörelsen polisanmälas. Det var en tid av oro men inget hände. Ingen visste vem som medverkat i skadegörelsen.” (Samma problem då som nu med kriminella gäng: Alla håller tyst!) Av Lars A historieskrivning får man intrycket att det konsumerades en hel del alkohol ibland sommargästerna och inom tennisföreningens styrelse. Kanske var ödeläggelsen av trädplanteringen en ”fyllegrej” en sen kväll, men om styrelsens vandalism i mörkret resulterat i en brottsutredning hade det kanske inte blivit någon tennisbana i Haverdal.
Ett annat exempel är framlidna Calle Nyblom som i Föreningen Gamla Halmstads årsbok 2003 skriver att hans far 1944 fullt medvetet byggde sin sommarstuga på Kustvaktsvägen 6 utan bygglov och istället tog böterna för svartbygget.
Kanske inte förvånande att vissa fast boende i Haverdal länge behöll en viss distans mot självsvåldiga och välbeställda ”sommargäster”.
Men sommargästerna förde med sig extra inkomster till i Haverdal så många fastboende hade troligen en liten kluven inställning till de välbeställda gästerna. Flera hyrde under sommarveckorna ut sin bostad till sommargäster. ”Ibland hyrde man ut hela huset. Man flyttade då själv till ett uthus eller ned i källaren.” ”Eftersom sommargästerna ofta behövde hjälp med städning, tvätt och liknande arbeten, blev det möjligt för rätt många kvinnor att få ett tillskott till hushållskassan.” Möjligt är att de fast boende därför under några veckor på sommaren ”stod ut” med sommargäster. Men John Nordin skriver 1955: ”Men hur gick det med ryggarna? Blev de månde mjuka och böjliga???”