De boende

Haverdal var fram till stenindustrins etablering på 1880-talet en utpräglad jordbruksbygd. Året innan laga skifte, 1853, fanns enligt FB 117 personer mantalsskrivna i Haverdal no 1-7, inkl torpen Åtäppet, med 12 st och Stabbeshög 2 st.  Knappt 30 år senare, i folkräkningen år 1880, innan stenindustrin fått någon större omfattning, fanns 216 personer fast boende i Haverdal no 1-7 och Harplinge no 4 Västergård. (Av dessa var endast 2 stenhuggare.)

Med stenindustrins framväxt nära fördubblade Haverdals befolkning till dryga 361 personer år 1910, (52 stenhuggare, varav 33 gifta och 19 ogifta). Därefter sjönk de fast boendes antal succesivt, 1920 till knappt 320, 1930 drygt 280 och år 1940 var 255 personer mantalsskrivna i Haverdal, inkl Harplinge Västergård. Haverdal var med andra ord under lång tid en avfolkningsbygd. I FB märks denna utvecklingen genom att färre personer bor i de hus som tidigare delats av flera familjer. Några hus tycks även stå outhyrda i perioder, andra hus försvinner ifrån kyrkböckerna och har troligen rivits.

Vid ingånen till 1970-talet har de fast boende åter kommit upp i 400 personer. Under 1970-talet tredubblades sedan befolkningen till 1.250. Därefter har antalet successivt ökat men i långsammare takt till dagens knappt 2.000.

”Stånd, embete, yrke och näringsfång”

I FB skulle Sveriges alla präster anteckna sina församlingsbors ”namn, stånd, embete, yrke och näringsfång (backstuge-, inhyses- och fattighjon)”.  Förändringen över tid av de angivna yrkena i FB från Harplinge illustrerar tydligt utvecklingen av Haverdal, från jordbruksbygd till industrisamhälle.

Både i folkräkningarna och i kyrkböckerna finns flera titlar som kan behöva förklaras. Ett sådan är ”hjon”, vilket idag kan uppfattas ha en nedsättande klang men den ursprungliga betydelsen är ”familjemedlem”.

”Hjon” kombineras i församlingsböckerna med olika prefix som ”fattig-”, ”backstuge-”, ”inhyses-”, ”undantags-” och ”tjänstehjon”. Idag skulle vi istället för ”hjon” lämpligen använda ordet ”person”.

”Fattighjon” var beteckning på en person som fick fattigunderstöd från socknen.  Det var först och främst de fysiskt och psykiskt funktionshindrade, kroniskt sjuka, samt gamla och barn utan anhöriga. Dessutom de sockenbor som var helt utfattiga.

”Backstugusittare/hjon” var de personer som bodde på annan persons mark, eller på en allmänning, men utan att bruka någon jord. Backstugusittare var vanligt beteckning i FB för t ex stenhuggarna i Haverdal. Ofta hörde dock ett mindre stycke jord till backstugan, t ex ett potatisland.

Observera att i kyrkböckerna menas med backstuga att stugan var belägen på annans mark, ofta obrukbar mark eller utan åkermark (”på bar backe”) och inte på byggnadssättet. (I andra sammanhang än FB används backstuga även för en stuga som är delvis nedgrävd i en sluttning). Själva bostadshuset kunde ägas eller hyras av den boende men det primära var att huset stod på annans mark. Backstugan var därför skattebefriad och innehavaren hade ingen skyldighet att utföra några dagsverken till markägaren.

”Inhyseshjon” var personer som var boende (”inhysta”) i någon annans hem / hushåll eller på annans mark utan att vara i dess tjänst.

”Tjänstehjon” eller ”legohjon” var drängar, pigor och statare. Villkoren för tjänstefolk/hjon reglerades fram till 1926 i lag (Legohjonsstadgan). Tjänstefolk ansågs ingå i familjegemenskapen och redovisades i kyrkböckerna som medlemmar i ”hushållet” men inte i familjen. 

”Undantagshjon/man/änka” var personer som efter försäljning av en fastighet enligt avtal hade rätten att för sin återstående livstid behålla en bostad eller ett mindre jordområde som var undantagen från köparens förfoganderätt över den förvärvade fastigheten. Undantagshjon/man/änka behöll sin rätt även om fastigheten skulle säljas vidare.

Olika beteckningar kunde även kombineras i FB som ex ”Backstugusittare fattighjon” och ”Inhyseshjon fattighjon”, där tillägget ”fattighjon” betecknar att de fick understöd från socknen.

”Torpare” var en person som med ett skriftligt avtal med markägaren arrenderar mark. Torparen kunde hyra eller själv äga bostadshuset, ”torpet”. Torparen hade i avtalet med markägaren oftast dispositionsrätt på livstid och krav på dagsverken. (I Haverdal fanns genom åren endast några enstaka personer som enligt FB var torpare).

I FB avspeglas de gamla byarnas ekonomiska och sociala hierarki där ”hemmansägarna” utgjorde toppskiktet. Hemmansägare var de enda som hade rösträtt i socknen, och i byn. Markägarna var även de enda som betalade skatt, baserat på gårdens skattekraft uttryckt i s.k. mantal. Hemmansägaren hade även ett administrativt ansvar för alla personer som var boende och därmed mantalsskrivna på dennes mark. Därför står hemmansägarna först i alla uppräkningar. (I Halland användes även termen ”åbo” för hemmansägare i FB under mitten av 1800-talet.)

I FB antecknades även ägande av avstyckad mark från hemmanen, och i förekommande fall ägande av ett hus som stod på annans mark, på s.k. ”ofri grund”.  I FB kan man därför tydlig utläsa den socioekonomiska samhällsstrukturen: först kom markägare, därefter husägare på ofri grund och sedan övriga familjer som hyrde sin bostad.

Olika ”yrken/näringsfång” i Haverdal

För de 76 personer med ett angiven yrke/titel i folkräkningen år 1880 var hemmansägare vanligaste, 16 stycken, därefter piga 15 stycken, dräng 14 stycken, undantagshjon 5 stycken och inhyseshjon 4 stycken.

30 år senare, I folkräkningen 1910, hade befolkningen ökat till 361 personer varav 122 personer med ett angivet yrke/titel. Det vanligaste yrket/titeln 1910 var stenhuggare, 52 stycken, hemmansägare, 14 stycken, dräng 12 stycken, sjöman 10 stycken och piga 6 stycken.

Ytterligare 10 år senare 1920 hade befolkningen minskat till 318 personer, varav stenhuggare 44 stycken, hemmansägare 16 stycken, 13 drängar, 12 jordbruksarbetare, 9 sjömän och 6 pigor/tjänarinnor.

Ytterligare 20 år senare, i folkräkningen 1940 hade befolkningen minskat till 255. Antalet personer med titlar var dock större, 196 st. Detta beroende på att nu fick kvinnor och hemmaboende barn titlar som ”husmor” (47 st), ”hemmagöromål” (9 st), och ”medhjälpare/familjemedlem” (17 st). Det vanligaste av de tidigare yrkena/titlarna år 1940 var stenhuggare 20 st (dessutom 8 f.d. stenhuggare), jordbruksarbetare/ kreatursskötare 16 st och hemmansägare/arrendatorer 14 st.

Jordbruksarbetare /dräng, piga /tjänarinna

Jordbruket var den helt dominerande näringen i Haverdal fram till 1890-talet. År 1880 hade 53 stycken av 76 personer en titel som går att hänföra till jordbruk. 1910 och 1920 var antalet dryga 45 stycken. Antalet yrkesverksamma personer hade dock ökat under åren så att relativt sett halverades andelen personer som arbetade inom jordbruk från ca 70 % 1880 till ca 35 % 1910 och 1920.

Av FB framgår att förutom hemmansägarna med familjer var lantbruksnäringen runt förra sekelskiftet ofta ett genomgångsyrke. Drängar och pigor var oftast i 16-25-årsåldern. Många ungdomar började som dräng eller piga för att efter några år byta bana. Vissa drängar blev istället stenhuggare, sjömän eller emigrerade till Amerika. Pigorna gifte sig och blev husmödrar eller emigrerade. Situationen omkring 1900 beskrivs i en minnesskrift:

”Nu var det så att i Skallen, att de flesta pojkarna mönstrade till sjöss några år efter de blivit konfirmerade. En del tröttnade efter något år eller mer, men många fortsatte till sjöss i hela sitt liv. Många andra rymde, huvudsakligen till Amerika eller Australien, och kom i flesta fall aldrig hem igen. Många ungdomar dog även i lungsot. I vissa familjer dog de flesta.”

Torpare

I Haverdal finns 9 hus/bostäder som i någon gång i FB betecknats som ”torp”: ”Åtäppet” (första gången omnämnt 1814), ”Båtsmanstorpet” (1814), ”Kyrkotorpet” (1814) ”Stabbeshög” (1815), ”Vekahögslid” (1821), ”Slätten” (1823), ”Skallstugan” (1826), ”Nylyckan” (1834), och ”Lid/Led” (1867).  Klassificeringen av husen/bostäderna som ”torp” i FB är dock inte konsekvent över tiden. Ibland står ett namngivet hus som torp och ibland som backstuga. Möjligtvis höll prästerna reda på om innehavaren formellt var torpare med avtal om dagsverken eller endast hyrde huset/”torpet” och då blev det istället benämnt som en backstuga (?). Dessutom kunde en person stå som torpare i FB trots att denne inte bodde på något av de äldre namngivna torpen, se nedan.

Under åren 1880 till 1920 finns 6 personer som någon gång under den perioden haft titeln ”torpare” i folkräkningarna. Två av dessa sex bodde inte på något av de namngivna torpen.

1)      Johannes Pehrsson, f 1828, som tillsammans med hustrun Neta Bengtsdotter, f 1813, och sonen Alfred, f 1857, flyttar från Haverdal no 3 och inflyttade till Lid, Backstuga, 1867. Johannes dog 1875.

2)      Ny innehavare av Lid är ovanståendes namne Johannes Persson, f. 1839, som står som torpare på torpet ”Lid” (som senare är namnändrad till ”Led”) i församlingsboken from 1876 och i de fyra folkräkningarna 1880-1910.

3)      Kirsten Bengtsson, f 1809, flyttade från Hulabäck (Steninge) till torpet Slätten år 1845. Kirsten bodde på torpet till sin död 1903. Han står som torpare i folkräkningen år 1880 men som ”Fattighjon” from 1881. (Dvs han uppbar understöd från socknen för sitt uppehälle.)

4)      August Jacobsson, f. 1840, har titeln torpare 1890 och 1900 och står som f.d. torpare 1910. Han bodde dock inte på något av de namngivna torpen utan på nuvarande fastigheten Haverdal 2:10, belägen utmed Särdalsvägen på Skallens norra sida ner mot ”Skallkroken”.

5)      Dessutom titulerades Johan Peter Arvidsson, f. 1844, d. 1918 som torpare under Harplinge Västergård 1910. I tidigare folkräkningar 1880, 1890 och 1900 står han som husägare, likaså i församlingsböckerna. (Mer om honom under avsnittet ”Skrönor och anekdoter")

6)      Efter det att Båtmanstorpet för Haverdals Rote indelta Båtsman avvecklats år 1894, inflyttar Karl August Persson, f. 1857, som torpare på Båtsmanstorpet, år 1900. 

Stenhuggare

Från en blygsam start på 1880-talet blir stenhuggare den helt dominerade yrkesgruppen i Haverdal i slutet århundradet. Som andel av alla yrkesverksamma i Haverdal så utgjorde stenhuggarna över hälften år 1900, för att därefter gradvis minska ner till ca en fjärdedel 1930.

Den första mantalsskrivna stenhuggaren i Haverdal var Jöns Hansson, f 1832 i Harplinge, som enligt FB 1863 med familj inflyttar till Haverdal från Danmark. Under åren 1863 till 1870 var familjen skriven på ”Enelyckan, Backstuga”.

Den andra stenhuggaren som lämnat tidigt avtryck i församlingsboken är Johannes Pettersson, f. 1848 i Gryteryd i Jönköpings län, som utan familj flyttar till Haverdal no 6 från Slöinge 1876. Han gifter sig 1877 med Johanna Petronella Kristiansdotter, f 1858, och är därefter skriven på egen ägd mark (1/192 mantal) under Harplinge no 4 Västergård. De får 8 barn mellan 1878 och 1899. År 1891 flyttade familjen till H2 Gröna Hålan (”lägenhet”) och 1904 flyttar hela familjen vidare till Getinge. 

Torsten Wingren med och sonen Tage 1954. Foto Arne Jarlgren

I folkräkningen 1940 står även Johan Adolf Karlsson (”Paddy”), f. 1889, son till Tre-Inga Kalle och Emma och boende på ”Stensbo”, Haverdalsvägen 12, och hans systerson Arvid Bertil Karlsson f 1912 som fiskare, bägge var tidigare stenhuggare.

Kring Paddys grammofon 1955. Från vänster Tage Wingren, Sven Halvarsson, ”Paddy” och Henry Halvarsson. Foto Arne Jarlgren

I församlingsboken 1935 -1950 är även Karl George Karlsson, född 1900, boende på ”Karlsfred”, Haverdalsvägen 51, skriven som fiskare.

I församlingsboken 1935 -1950 står Johan Alfred Jacobsson (”Vega-Jonne”), född 1894, och boende på Laxavägen 2 som chaufför, men titeln är överstruken och ändrad till fiskare. Vilket år prästen ändrat yrkestiteln framgår ej.

Johan (John) Jacobsson, ”Vega-Jonne”, 1945. Foto Arne Jarlgren

Troligtvis var det  året 1940 då flera stenhuggarna bytte yrkesbana. Andra världskriget hade börjat. Danmark och Norge blev ockuperat och stenindustrin lamslogs. Året innan 1939 hade även kustbevakningen dragit in posteringen i Haverdal. Kustuppsyningsman Ingemansson pensionerades efter 32 år i Haverdal och flyttade tillbaka till sin födelseort Bua. ”Tullbåten” i Haverdal ägdes privat av Ingemansson. (Att kustvakten höll staten båt var det vanliga arrangemanget på den tiden. För detta fick kustvakten en årlig ersättning, ”båtlega”.) Ingemansson båt var den enda större båten i Haverdal och den köptes 1940 gemensamt av de tre stenhuggarna Torsten Vingren, George Karlsson och Halvar Andersson. Båten registrerades då om till fiskebåt, ”HD 114 Måsen”. (HD= Halmstad). Halvar övertog ensam båten i slutet av 1940-talet. Båtens vidare öden är okända. På 1950-talet övergick yrkesfisket i Haverdal att utövades med mindre båtar.

Skallberget med kustbevakningens utkiksplats ovanför Haverdalsvägen 13 och 15 fortfarande synlig 1959 som en obevuxen markyta vid krönet på berget. På samma plats stod även den tidigare flygfyren som var i drift 1931-1949. Långt in på 1960-talet kunde man fortfarande köra bil fram till krönet. I övre högra hörnet av bilden syns även militärens luftbevakningstorn med tillhörande logement som uppfördes under kriget. Idag är torn och hus borta sedan länge men i logementets tidigare ”skyddsrum” finns en liten utställning av ”Haverdalstroll”. Flygfoto från 1959 innan skogen helt tog över Skallen. Arkiv Digital.

Yrken som vanligtvis fanns en eller ibland två av i Haverdal var skomakare, smed, skräddare, snickare och slaktare. De var ibland boende i Haverdal endast under en period på fem till tio år. Stugan de bott i övertogs då av en ny skomakare eller smed etc.  Stugor benämndes därför ibland i kyrkböckerna efter vilka yrken innehavaren hade, exempelvis ”Skomakarestugan” och ”Stensmedjan”.

I äldre FB finns även benämningen ”sockenskomakare” och ”sockenskräddare”. (Fram till kommunreformen 1862 utsågs ”en Sockenskräddare inom en socken av sockenstämman och beslutet lagfästes i häradsrätten. Skräddaren var oftast kvalificerad och ansluten till skrået och betalade en skatt som kallades ”gärningsören”. Vid sidan av dessa sockenskräddare fanns även ”byskräddare”, som verkade utan krav på kvalificering eller att bli utsedda. På likartat sätt som för skräddare kunde sockenstämman också utse ”sockenskomakare, smeder, murare och glasmästare.”)

Smeder

I folkräkningarna för åren 1880 - 1920 finns totalt tre personer i Haverdal som har titeln smed.

År 1880, 1890 och år 1900 står Johan Ludvig Hallberg, f. 1841 i Malmö som smed.

1880 är han med familj skriven på Harplinge Västergård. 1890 på Haverdal no 7 och 1900 på Haverdal no 7 Enelyckan.

Johan Hallberg satte upp den s.k. Stensmedjan i Haverdal, Enelyckan. På äldre dagar satt han även upp ett par smedjor vid stenbrotten, och övergick alltmer till att utföra smidesarbete för stenhuggarna. Smedjorna i Skallen överlät han senare till sin son Karl Hallberg, se nedan

År 1880 står även Karl Aron Haglund, f. 1857 i Söndrum Hallands län, skriven som smed och med familj boende någonstans på Harplinge Västergård mark.

1920 är smeden Karl Johan Hallberg, f. 1873 i Gudmunstorp Malmöhus län, med familj skriven på torpet Slätten I Haverdal. Karl Johan var son till smeden Johan Ludvig Hallberg ovan.

Skomakare

I folkräkningarna 1880 - 1920 finns totalt fem personer skrivna i Haverdal med titeln skomakare eller toffelmakare.

År 1900 är bröderna Otto och Nils Viktor Johansson, f. 1870 resp. 1874 i Harplinge, skomakare och skrivna på Haverdal no 6.

År 1910 är skomakaren Martin Albin, Andersson, f. 1878 i Harplinge, med familj skriven på Harplinge Västergård. Så även 1920 då även hans två söner Erik Edvin, f. 1899 och Axel Hjalmar, f. 1905  tituleras sko- respektive toffelmakare. Bostaden benämns SANDHEM i FB, avstyckning från Harplinge no 5.

Snickare

I folkräkningarna 1880-1920 finns två personer i Haverdal med titeln snickare. Det är Kristoffer Andersson, f 1833 i Harplinge, som år 1880 med fru och sex barn är skrivna på no 7, och Nils Johan Bengtsson, f 1831, som i FB 1867 och framåt har titeln snickare. Nils Johan är tillsammans med fru och tre söner skriven på Harplinge nr 5 ”Fridhem” (nuvarande ”Båtabacken”). (En gissning är att snickarfamiljen Bengtsson byggde flertalet av de bostadshus som markägaren Nanne Andersson lät uppföra för uthyrning till kustroddare och stenhuggare på sin mark under 1870-talet och framåt).

Skräddare

I folkräkningarna 1880-1920 finns två personer i Haverdal med titeln skräddare.

Skräddaren Nils Johan Persson, f. 1836 i Harplinge är 1880 skriven på Haverdal no 7, år 1890 och 1900 på Harplinge Västergård och 1910 återigen på Haverdal No 7.

Den andra skräddaren är Johannes Jacobsson, f 1833 i Harplinge, som tillsammans med sin hustru Ann-Lisa Gustafsdotter, f. 1841 i Färgaryd, är skriven på Haverdal no 6 år 1880 och 1890.

Slaktare

Endast en slaktare finns i folkräkningarna 1880-1920 för Haverdal. Det är Sjunne Lundstedt, f. 1861 i Abild som med sin familj är skriven på no 7 ”Hoplyckan” 1900, och på no 7 år 1910 och 1920.

Men enligt FB är även den nya ägaren till H6:6 Furudal som flyttar in 1933, Gustaf Helmer Johansson, f. 1901 slaktare.

Enligt Idoff Bengtssons minnesskrift var även Alfred Andersson (”Lill-Alfred” kallad), född 1866 i Eftra och boende på Fridhem vid ”Båtabacken” slaktare. Idoff berättar att han hjälpte Lill Alfred att slakta julgrisar.

Enligt Lars Augustinsson och Sven Halvarsson minnesskrifter var ”Lill Alfred” lantbrukare och ”lite av varje”. I folkräkningarna 1910 och 1920 står Alfred som stenhuggare. I församlingsboken 1912-1924 och i folkräkningen 1930 står han som småbrukare och 1940 som f.d stenhuggare.

Lars Augustinsson skriver att ”bonden Lill Alfred” hade den största gården i Haverdal och det var spännande att få åka med Lill-Alfred till kvarnen osv. Lars uppfattning om ”storbonden” Lill-Alfred får sig dock en törn då FB anger att Lill Alfred var småbrukare och ägde en avstyckning på endast 1,65 ha. (Han kan dock ha arrenderat ytterligare någon mark?) 

Skollärare

I FB finns 5 personer som varit skrivna i Haverdal och haft titeln småskollärare / folkskollärare.

Småskolelärarinnan Neimi Andersson, f. 1883 i Eftra, är först skriven på Västergård 1902-1904, och sedan i Skolhuset 1905-1907. Hon avflyttar i feb 1907 till Varberg. (Enligt en minnesskrift dog hon i lungsot.) Neimi ersätts 1907 av småskolelärarinnan Selma Josefina Rydholm, f 1883 i Årstad, som sedan är skriven i skolhuset i 25 år fram till sin död i Haverdal hösten 1932.

Småskolelärarinnan Inga Stefana Axelsson, f 1906 i Färs, är skriven i skolhuset 1936-38. Hon återkommer till Haverdal 1943 tillsammans med sin make folkskolläraren Bernhard Gunnar Teodor Ottosson, f 1895 i Finja. De får två söner, Sven Gunnar f 1938 och Bertil Ragnar f 1948. Familjen är skriven i skolhuset tills de avflyttar från Haverdal 1949. Ny småskollärare är Maj-Britt Elisabeth Strid, f 1927 i Hudiksvall, som 1949 skrivs i skolhuset.

(I olika minnesskrifter nämns även andra lärare i Lynga ”mellanskola” och ”storskola” vilka i varierande grad använde riset och örfilar som metod för utbildning av barnen i Haverdal. Dessa lärare var dock inte skrivna i Haverdal.)

Strandridare, kustvakter och kustroddare

Under hela 1800-talet och fram till 1939 fanns ett stort antal strandridare, kustvakter och kustroddare boende i Haverdal.

Under 1800-talet fram till 1885 var det endast en strandridare eller en kustvakt som ensam patrullerade kusten till häst eller till fots. I FB återfinns totalt 10 kustvakter som efter varandra mellan åren 1814 och 1857 var skrivna på något av Haverdals hemman. (Mellan 1814 och 1857 hyrde tre kustvakter på no 2, tre kustvakter på no 3, en på no 4, två på no 6 och en på no 7.) 

Kustvakten var en statlig myndighetsperson med hög status och den enda i socknen, förutom prosten, som hade titeln ”Herr” inskrivet i FB före sin yrkestitel. ”Herr Kustvakten” bar uniform och kunde vara beväpnad med sabel, pistol eller studsare. Kustvakten stod i rang över ”allmogen i allmänhet” (och i Haverdal då definitivt över stenhuggarna.) Kustvakten företrädde staten i domstol, ansvarade för att strandat gods inte stals, anordnade strandvraksauktioner efter förlisningar, och ansvarade enligt tidningsklipp för insamlingar till nödställda osv. Kustvakten ansvarade även för sjöräddning, hade uppsyn över fisket och bekämpa smuggling.

Att se till att strandat gods inte stals var således en uppgift för kustvakten. Men i en minnesskrift kan man läsa om strandat gods: ”Mycket virke bars hem på nätterna och gömdes. Tullarna kunde ju inte övervaka alltid, fast de var tre stycken på den tiden, som alla var förlagda på Skallen. De vågade för övrigt knappast ingripa, då stenhuggarna inte var så goda att tas med. ”

Kustbevakningen huvuduppgift var dock gränsövervakning. I fredstid var flottans fartyg inte rustade utan det var kustbevakningen som med sina posteringar, som låg ungefär med 10-20 km avstånd ifrån varandra, som övervakade rikets kust.

År 1885 ändrades kustbevakningens organisation och bevakningen kom i större utsträckning att utföras ”till sjöss”. Den äldre kustvakten ”till fots” i Särdal, Wilhelm Rinaldo, gick i pension 1884 och året efter blev Haverdal en ny postering med en ”kustvakt till sjöss” som chef.

Från 1885 fanns en kustvakt med familj och två eller ibland tre kustroddare med familjer boende i Haverdal.  De underlydande kustroddare utgjorde tillsammans med kustvakten besättningen på en seglande ”tullsnipa” som hade sin kås vid ”Båtabacken”. Familjerna var en liten ”koloni” som bestod av 10-20 personer och under hela kustbevakningsperioden omfattade kolonin ca 125 personer.

När Haverdal 1885 blev en postering inom kustbevakningen flyttades Snapparps tullsnipa med besättning till Haverdal. Besättning bestod av kustvakten Mattias Andersson och kustroddarna Johannes Hansson och Jöns Thorbjörnsson. Mattias Andersson var sedan kustvakt till sjöss och chef för posteringen i Haverdal under 6 år.

Efter omorganisationen 1885 bodde Kustvakterna ofta i egna hus närmare havet. Kustvakten hade vanligtvis även nått toppen på sin yrkeskarriär och behövde inte längre flytta mellan olika orter. De underlydande kustroddarna arbetade ofta endast några år på en och samma ort. De hyrde därför vanligtvis in sig hos någon fastboende eller hos kustvakten. Totalt 22 kustroddare med familjer hyrde mellan 1885 till 1939, efter varandra, in sig i de nyuppförda kustnära bostadshusen längst västerut ut på Skallen: ”Karlsberg”, ”Lugnet”, ”Furudal” och ”Fridhem” (nuv ”Båtabacken”) men även på ”Landstorp” och ”Hörnet”. Känt är också att åtminstone två kustroddare även byggde egna hus på ofri grund.

Med hjälp av kyrkböckerna noteringar om var i Haverdal kustvakterna och kustroddarna bodde framträder en historia som tydligt kopplar samman etableringen av kustbevakningen och framväxten av bebyggelsen i Haverdal.

Att stationera flera statstjänstemän med familjer på Skallen i Haverdal krävde troligtvis en viss tid av planering. Var skulle de bo? Var skulle tullsnipan ha sin båtplats? Varifrån skulle de hålla uppsikt över havet? Tidigare undvek människor att bo nära havet. För kustvakterna vars huvuduppgift var att bevaka kusten var det däremot praktiskt att bo kustnära. Nya bostäder nära havet måste planeras och uppföras.  I en memoarskrift från 1920-talet berättas att varannan timme dygnet runt skulle personalen besöka ”utkiken” och spana över havet. Platsen för utkiken var uppe på krönet på Skallberget, 40 meter över havet med 180 graders fri sikt från nordväst mot Falkenberg till sydost mot Tylön. På platsen byggdes även ett litet enkelt hus eller skjul för skydd mot regn och vind. Kustbevakningens personal underhöll huset fram till att posteringen upphörde 1939. (På samma plats sattes 1931 även ”flygfyren” upp.)

Under åren 1885-1939 bodde totalt 4 kustvakter och 22 kustroddare med familjer i Haverdal. Den första kustvakten till sjöss som from 1885 stationerades i Haverdal, Mattias Andersson, hyrde 1885-1890 gården Harplinge 4:12, som var belägen i korsningen av nuvarande Smeavägen och Haverdalsvägen. Gården var till salu och dess ägare Johannes Dahlstrand, f 1832, flyttade samma år som kustvakten flyttade in (1885) till en ny bostad som därefter blev benämnd ”Dalsberg”, (Haverdal no 6:12, nuvarande Klövervägen 6). Dahlstrand övergav då jordbruket och öppnade istället handelsbod och ölutskänkning. Gården och lantbruket på 11/144 mantal säljer han senare, 1889, till Nils Johan Johansson, f 1856, som flyttat tillbaka från Amerika samma år.  (Nils Johan Johansson son John byter namn till Nordin och blir med tiden folkskollärare. Han har skrivit ner minnesanteckningar om livet i Haverdal under 1890-talet.)

Den tidigare gården Harplinge 4:12 nedanför Ankerbyn som den första kustvakten till sjöss i Haverdal hyrde 1885-1890. Idag korsar den nyanlagda Smeavägen Haverdalsvägen på vänster sida om det kvarstående boningshuset. Ekonomibyggnaderna är borta. Villor, ”seniorboende” och radhus täcker idag de tidigare fälten. Flygfoto 1959. Arkiv Digital.

Var de två kustroddarna som år 1885 stationerades i Haverdal bodde, Johannes Hansson och Jöns Thorbjörnsson, kan vi idag med hjälp av församlingsböckerna sluta oss till. Där står att Johannes Hansson, som ”husägare” (dvs han ägde sitt hus på ofri grund) och inflyttad med sin familj till Haverdal no 4 i maj 1885, och utflyttad 1893.  Kustroddaren Jöns Thorbjörnsson hade ingen familj och delade enligt församlingsboken hushåll med familjen Hansson. Han flyttade in med Hansson i maj 1885 och flyttade till Skummeslöf i maj 1889.

Troligen fick kustroddarna och senare även kustvakten till sjöss Ola Nilsson, f 1850, som efterträdde Mattias Andersson som kustvakt till sjöss i Haverdal 1891, platsen nedanför ”utkiken” på Skallen anvisad av markägaren Nanne Andersson. Kustvakten Ola Nilsson med familj flyttade in feb 1891 och flyttade ut sept 1893. Under denna tid bodde således en kustvakt och två kustroddare på samma hus/gård.

I FB finns noteringar att flera kustroddare med familjer därefter bodde på Haverdal no 4. Tack vare överlappande namnnoteringar i FB vet vi nu att den plats de bodde på från år 1885 och framåt är gården som senare, from 1892, benämns ”Karlsberg”, ”lägenhet på Nanne Anderssons ägor”. Namnet Karlsberg tillkom i FB dock först efter det att även stenhuggaren Anders Bengtsson, f 1852, med familj flyttade dit i nov 1892.  Han flyttade ifrån Haverdal no 7 ”Björketorp”, likaså på Nanne Anderssons ägor. Då hade således kustroddarna och kustvakten med familjer redan bott på gården längst ut på Skallen i sju år. Enligt FB hyr totalt 12 kustroddare med familjer på Karlsberg under åren 1892 till 1923.

Efter det att Kustvakten till sjöss Ola Nilsson, f 1850, i sept 1893 flyttar till Barkåkra i Skåne tillträder kustvakten Johan Ryberg som ny chef för posteringen i Haverdal.  Ryberg mantalsskrivs i dec 1893 på Haverdal no 2. Troligt är därför att Ryberg med familj år 1893 hyr marken på 0,7 ha, som senare ska benämnas som Jansberg/Johansborg/Johnsborg/Jansborg och till slut Rybergsgården med nuvarande adress Kustvaktsvägen 15. Gården byggs under Rybergs tid successivt ut med flera hus och det större bostadshuset byggs, enligt barnbarnsbarnet Lars Johansson, år 1900. Marken köper Rybergs slutligen av Anders Nannesson efter 16 år som hyresgäst/arrendator, år 1909.

En länge artikel ”Kustvakterna i det fattiga och gudsförgätna Haverdal” finns publicerad i Tullhistoriska föreningen årsskrift Argus 2023 och finns tillgänglig på internet 

Kustvakterna i Haverdal 

Båtsmännen

I Haverdal fanns från 1726 och fram till 1892 en indelt ”båtsman”, vilken var besättningsman på något av flottan fartyg. På samma sätt som en indelt soldat avlönades båtsmannen genom att få bruka ett båtsmanstorp. Därutöver skulle hemmanen i Haverdals rote gemensamt hålla båtsmannen med uniform, sjökläder och en årlig kontant lön (1824 om 2 riksdaler och 32 skilling specie). Enligt centrala soldatregistret finns totalt 11 båtsmän som efter varandra bodde på båtsmanstorpet, kallat ”Krigen”, i Haverdal. Båtsmännen tillhörde Södra Hallands båtsmanskompani som omfattade totalt 135 båtsmän. Alla båtsmännen i Haverdal utom den sista innehavaren gavs vid sin anställning soldatnamnet Papegoja. Den näst sista båtsmannen fick dubbelnamnet Papegoja Dahl och den sista indelte båtsmannen fick enbart heta Dahl.

I Harplinge socken fanns totalt 4 båtsmanstorp. Ett i Lyngåkra där 12 st båtsmän med soldatnamnet Bäckman bott. I Skintaby fanns två båtsmanstorp. Ett torp där 14 st med soldatnamnet Frimodig bott och ett torp där 11 st båtsmän med namnet Österby bott. Förhållandena var likartade i flertalet socknar utmed rikets kuster som t ex Steninge, Rävinge, Getinge, Slöinge Södrum etc.

I fredstid bemannade båtsmännen något av flottans fartyg endast under del av sommarhalvåret. Men i orostider rustades fler fartyg som legat i ”malpåse” och det behövdes fler besättningsmän. Krigsåret 1812 fanns 4 ordinarie båtsmän i Harplinge men detta år skrev 10 extra båtsmän ut från socknen. De fick nya soldatnamn: Hampa, Kjöl, Koll, Rom, Skyl, Skön, Snurr, Snygg, Sur och Söt. Alla extra båtsmän hemförlovades senare på hösten samma år.

Vanligt var att en tidigare båtsman med ev familj eller båtsmansänka bodde kvar tillsammans med ny båtsman i torpet men de kunde även flytta till ny bostad. T ex tio år efter sin pensionering, 1854, bodde fd båtsmannen Jacob Papegoja * 1798 istället på torpet Vekahögslid, med nuvarande adress Klövervägen 13.

(En längre artikel om Båtsmännen i Harplinge socken av C.M. Andersson och Sperling Bengtsson finns i 2:a Hembygdsboken.)

Självhushållningen

De permanent boende i Haverdal var vanligtvis relativt fattiga människor. Stenhuggarna fiskade för husbehov och man odlade om möjligt potatis och grönsaker på gårdstäppan. På äldre fotografier från Haverdal ända fram till 1970-talet syns därför vanligtvis inga gräsmattor vid de permanentboendes hus.  Det var en självklarhet att all yta som var möjlig att odla på utnyttjades för potatis- och grönsaksodling.  Om man vid de mindre hemmanen hade lite åkermark hade man inte råd att ha häst då dessa var dyra i inköp och dyra att föda. Då kunde man istället utnyttja kor som dragdjur.  Nedan en bild på skomakaren Albin  Andersson  född 1878,   boende på SANDHEM Harplinge Västergård, som spänt två kor för plogen omkring 1910 .